Abstract: Slitagedamm från vägbeläggningar är idag den viktigaste orsaken till höga halter av inandningsbara partiklar (PM10) i väg- och gatumiljö. Dammet härrör i huvudsak dels från slitage från dubbdäck och dels från vinterdrift, såsom sandning och saltning av vägar. Vägbeläggningens egenskaper och benägenhet att bilda PM10 vid slitage är av central betydelse för damningen. Något mått som relaterar en beläggnings slitageegenskaper till bildad mängd PM10 finns inte idag. Likaså är det oklart vilka åtgärder relaterade till vägdriften som verkligen ger effekt i form av sänkta halter av inandningsbara partiklar. De studier som gjorts kan bara delvis relateras till svenska förhållanden och problem finns med att t.ex. olika åtgärder utförts samtidigt vilket gör det omöjligt att skilja ut effekterna av enskilda åtgärder eller att inte optimala metoder använts för åtgärden. Det finns t.ex. en mängd metoder för renhållning, men metodernas effektivitet att tvätta bort inandningsbara partiklar från vägytan är i stort okänd. Den certifieringsmetod som används i Kalifornien bedöms av många forskare som otillräcklig. Ett annat centralt problem för uppföljning av åtgärderna är att partikelhalten i luften, som normalt används uppföljning, är ett svåranvänt mått då andra faktorer, främst meteorologin, snabbt kan påverka halterna och således överskugga effekter av driftåtgärder.
I syfte att öka kunskapen inom detta problemkomplex föreslås föreliggande projektförslag därför innefatta:
-en noggrann nationell och internationell genomgång av damningsdämpande driftsåtgärder
-utveckling av metod för uppföljning av vägytans damningsbenägenhet och olika driftåtgärders effektivitet
-utveckling av metod för uppföljning av vägytans damningsbenägenhet
-strategiinriktad syntes där en strategi för damningsminimerad drift av vägar föreslås