Abstract: Att genomföra en översiktlig kartläggning och jämförelse av olika länders uppläggning av sjösäkerhetsutbildning för ombordanställda till sjöss (grundutbildning såväl som vidareutbildning). Rekommendationer ska ges för det svenska utbildningssystemets utformning och anpassning till nya sjösäkerhetskrav. Projektet riktar in sig på STCW-konventionens delområden Grundläggande säkerhet, Räddningsfarkoster samt Brand.
Stora nationella skillnader I ambitioner och förutsättningar har lett fram till ett gobalt utbildnigssystem med mycket stora variationer bland IMOs medlemsländer och flera tusen aktiva utbildare. De strukturella greppen och de pedagogiska ansatserna varierar också mycket. I studien redovisas en överblick över ansatser och ambitioner av olika slag. Även erfarenheter från utbildare och sjöfolk redovisas. Ett speciellt underlag kommer också från ett idéseminarium med utbildare och aktiva fartygsbefäl, där två katastrofscenarier användes som underlag för att resonera runt kompetensbehov. Nyckelfrågorna för sjösäkerhetsutbildningen diskuteras – vilken var STCW-grundarnas intentioner, vad är utbildningens egentliga uppgift, vilka är de pedagogiska ambitionerna, och de strukturella begränsningarna, de ekonomiska kraven och möjligheterna att få dynamik i ett regeldrivet system. Också de vägar till nytänkande som förekommer i branschen diskuteras – var och av vem ska utbildningar genomföras, vem ska utbildas. Det svenska utbildningssystemet sätts in i sitt internationella perspektiv. Den svenska situationen karaktäriseras av frånvaro av helhetsgrepp, av en låg ambition visavi IMO:s krav på realism i träningen, frånvaro av repetitionskrav och av kortare kurser för stora grupper ombordanställda jämfört med utbildningar i andra länder. Då projektet är en förstudie, har inte uppgiften varit att i första hand dra slutsatser om hur den framtida sjösäkerhetsutbildningen bör se ut. Det handlar istället om att peka ut de frågor, avvägningar och möjligheter man bör inrikta ett grundligare strukturellt arbete på.