Abstract: Få känner till att det funnits kvinnliga yrkessjömän inom den svenska handelsflottan under hela 1900-talet. De allra första kvinnorna till sjöss seglade som restauratriser, kockor och mässjäntor ombord på ångfartygen i böljan av det förra seklet. Strax efter det andra världskriget mönstrade de första kvinnliga telegrafisterna ut, men i de mer mansdominerade yrkena ombord, på däck, brygga och i maskin, skedde kvinnornas inträde först i början på 1960-talet. På förslag av Delegationen för industrisamhällets kulturarv beviljade regeringen hösten 2000 Sjöhistoriska museet bidragsmedel för projekt Sjöfarande kvinnor. Projektet syftar till att dokumentera kvinnliga yrkessjöfarare, såväl pionjärer som de som är aktiva idag. Intervjuer har gjorts med 58 kvinnor som varit eller är aktiva inom sjöfarten. Sjöhistoriska museets samtidsundersökning av kvinnliga sjömän har, förutom det insamlade dokumentära materialet till museets arkiv, resulterat i en bok som kan köpas på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Den beskriver kvinnor till sjöss ur många olika aspekter. Sjökvinnor har generellt inte rekryterats på samma grunder som sjömän. För kvinnorna har det, utöver yrkeskompetens krävts mer. De har, under olika tider, rekryterats av andra skäl. Ett skäl är ekonomi. Sjökvinnor har rekryterats för att spara pengar. Brist på män har varit ett annat skäl att rekrytera kvinnor. Kvinnorna på däck och i maskin har varit formellt jämställda med sina manliga kollegor, med lika arbete, arbetstider och lön, men ofta har de andra perspektiv än den manliga besättningen på livet ombord. Det nödvändiga arbetet med att definiera sin roll i mansgruppen och skapa en egen yrkesidentitet har för många av dem varit en komplicerad process. Traditioner och förebilder saknas när kvinnorna skall inlemmas i fartygssamhället. Smakprov på bokens innehåll finns att ladda ner. Abstract: Very few people know that there have been women professional seafarers in the Swedish merchant marine during the entire 20th century. The first women seafarers worked as cooks or stewards on board the steamers from the beginning of the century. Shortly after World War II, the first women telegraph operators were employed on board, but in the more male dominated professions on the bridge, on deck and in the engine room women did not enter until the 1960s. In 2000 the Swedish government made a grant to the Swedish Maritime Museum for a project on women seafarers. The purpose of the project is to document women professional seafarers, the pioneers as well as the ones active today. Interviews have been made with 58 women who have been or are active in the shipping industry. The result has been published in a book, which is for sale at the Maritime Museum in Stockholm. It describes seafaring women from a number of different aspects. Women seafarers have not been recruited for the same reasons as men, generally speaking. There have been other demands in addition to professional proficiency. They have been recruited for other reasons, such as economy. Women seafarers have been recruited to save money. Lack of sufficient men has been another reason to recruit women. Women on deck and in the engine room have had formal equality with their male colleagues with the same work, working hours and pay, but they often have another perspective on life on board. The important task of defining their role in the predominantly male group and create a professional identity of their own has been a complicated process for many of them. Traditions and role models are missing when women are to be integrated into the society on board. The book is written in Swedish.